Skulle ju skriva en novell i skolan här för någon vecka sedan och tänkte dela med mig av den nu. Here u go.

''Hon låg på sin säng, brusten i tårar. Alla hennes favoritböcker stod staplade ändå upp till handtaget som nu var 15 stycken. Varje år fick hon en ny av sin farmor. Hon visste att berget av böcker snart skulle falla ner och göra mattan sällskap. 

Han skrek ´´Släpp in mig genast´´.

Hon kramade åt kudden hårdare och hårdare och försökte hålla för öronen för att slippa höra ljudet ifrån flaskan som slog emot dörren. Antingen så kommer flaska spricka snart, eller så kommer dörren göra det.

Allt var precis som det varit fast värre. Den varma kärleken som förut höll om henne, var inte kvar. När hennes far bankade på dörren låg hon där vid hennes sida och höll om henne och sa att allt skulle bli bra.

Hon litade på hennes ord, om att allt en dag skulle bli bra. Hon verkligen trodde på de slitna orden. Men nu vet hon att det aldrig kommer bli bra. Att det här även kanske är slutet.

Det vita träet på dörren kommer snart ge vika, det vet hon själv eftersom hennes mamma var den som gömde sig här bakom innan hon lämnade henne och lika väl som han tog ihjäl hennes mamma, rakt framför hennes ögon, kommer han ha ihjäl hon.  

Tårarna slutar rinna ner för hennes kind. Hon spenderar några minuter att försöka göra allt för att stänga ut ljudet hon hör utifrån och kollar på alla bilder på sin vägg. Hon kommer ihåg hur hennes mamma skrev ut alla bilder och hjälpte hon sätta upp varenda en. Och hur rädd hon blev när hennes mamma kom och skrämde henne när hon stod med ögonen koncentrerade på väggen. Alla tunga minnen var kvar medans benen var svaga.

Dörren flög upp i en smäll och han kastade flaskan rätt in i bilden på hon och hennes mamma. Alla bilder började färga av sig och sakta men säkert slitas sönder. Glasbitarna föll ner i sängen rätt på hon, flera stack henne i huden. Men det var inte hennes största bekymmer just nu. Hon ville inte dö och ge honom glädjen och lyckan av att det var hans förtjänst.

Han rusar emot henne, sträcker sig efter  och sliter upp hon ifrån sängen. Det smärtas i magen på henne medans han sliter i henne. Han lyfter upp henne emot garderoben, och kastar ner henne på sängen igen. Nu gör det ont i ryggen. Glasbitarna skär i huden på henne men inget gör ondare än smärtan i hjärtat. Han dyker efter hon men hon försöker rulla ner på mattan och springa ut ur rummet. Vilket som hon lyckas med. För det enda som var starkare än rädslan inombords var hennes hopp.

Tårarna är tillbaka där dom var förut medans hon springer ut i hallen och råkar välta trästolen hennes mormor gjort. Den har stått där så länge hon minns. Flera flaskor står stapplade i köket och hon vet att det inte är en utväg, och ytterdörren stod han redan och blockerade. Ingen utväg. Hon tittade emot balkongen. Den som hon aldrig vågat stå på eftersom den alltid varit ostabil, men just nu känns inget mer ostabilt än den mark hon står på.  

Hon sliter upp balkong dörren och springer ut, och tar händerna på den iskalla stålstegen på sidan. Snön börjar falla, och hon skyndar sig ner. Trappstegen är fortfarande för långa för hon på botten för att klara av att gå ner, så hon hoppar den sista metern. Nu gör allt ont. 

De svaga benen som knappt håller henne uppe orkar springa några gator, tills hon sakta faller ner till marken. Några snöflingor faller emot hennes kind. Och de tårar hon slösat förvandlas nu till blod. Glasbitarna dyker bara djupare och djupare.

Kylan bränner in i huden på henne. Hon ligger där helt osedd. Ohörd. Mörkret börjar sakta ta sin fart och det blir allt tyngre för hon att andas.

Ingenting kvar, bara minnena om en bättre dag hennes mamma lovat. Hon litade på hon med. 

Nu ligger hon där hon lovat att aldrig hamna. Hon lovade att kämpa, men benen kan inget mer än att ge upp nu. I hennes egna lilla krig så är hon den soldaten som kämpade tappert men föll. Hon hör inte hemma någonstans. Ingenstans att vara älskad. 

Ögonen börjar bli livlösa som att hon reda är död, men hjärtat slår i otakt fortfarande.  Helt tom. De darrande benen och de slitna såren låter hon inte ställa sig upp. Hon ser svaga ljus efter hon, att hon snart vet att hon får göra henne sällskap. Hon kommer vinna och inte han.

Hjärtslagen blir allt färre och färre. Och hon vet själv vad som ger henne den ljusa dagen och lyckan igen. Med sin vilja till hjälp, och i nöd, slumrar hon trött emot det som kallas en långsam död.''