Just nu känner jag bara såhär med skolan. Eller heltärligt med allt. Jag blir förvirrad om livet precis som när jag ser ett prov läggas framför ögonen på mig. Jag vill bara skrika åt det, klottra över det hela och sedan lämna in det till dom som bestämmer hur mitt liv ska gå i framtiden. Just nu känns allt precis så. Att hela mitt liv är vad jag gör det till.

Jag hjälper mig själv i sista hand, vilket gör att jag förlorar det som kan göra mig lycklig och stannar kvar i gamla vanor. Hamnar efter med skolan. För jag kan inte koncentrera mig längre. Allt blir för jobbigt för mig att ta. Jag vågar inte heller. Jag vågar inte ta mig själv först, för då kommer jag förlora det som jag behöver. Och förlora det som jag behöver eller det som gör mig lycklig? Kanske kan det som jag behöver göra mig lycklig förevigt. Det får jag väl hoppas, för just nu har jag inget val än att stanna kvar.