Vi hade ett arbete i skolan om att skriva en krönika och jag tänkte dela med mig av den.

Enda sedan 2002 så har jag haft en sjukdom som heter Hydronefros. Det är en njursjukdom som gör så att njurbäckenet sväller upp och täpper igen urinröret så att ingenting kan komma igenom ner till urinblåsan. Vilket gör att då sliter det ut och njuren växer. I mitt fall så opererades jag först i Umeå och missade en hel del av sexårs. Jag var tvungen att fara vidare till Uppsala och spendera 6 månader på ett sjukhus.

Men i den åldern jag var i då så spelade inte frånvaro så stor roll.

När jag kom upp i andra terminen i åttan så började återfallen komma tillbaka och det blev mer sjukhus besök än på många år. I slutet på första terminen i åttan så var jag mer på sjukhuset än i skolan vilket påverkade mina betyg.

Terminen därpå i nian så var det sjukhus besök en del av min vardag och jag började gå på medicin igen. Nu hade min kropp börjat att stöta bort den medicinen så den hjälpte inte någonstans. Jag åt den konstant men inget ändrades.

Det kom till att ha kämpat en hel dag i skolan tills jag kunde inte vara med mina vänner på grund av viss smärta. Det gick till och med så långt att ambulansen fick komma upp till mitt rum och hämta mig där liggandes i smärtor på golvet.

När jag väl fick ta mig tillbaka till skolan nu och det kom till de första betygen i nian så bröt jag ihop totalt när jag såg dem. Att hur min kropp hindrade mig ifrån att leva mitt liv och kunna klara av skolan. Det var då jag sa ifrån. Jag ville ha hjälp och fixa det här.

Nu går jag sista terminen och har inte nog bra betyg för att ta mig in på den linjen jag vill, eller ja någon linje..

Den hjälpen jag bad om var inte så stor. På grund av en sjukdom som påverkar skolgången så fick jag inget stöd på grund av det. Jag hade samma regler som alla andra, vilket ledde till hög frånvaro. Det spelade ingen roll att jag hade en njure i samma skick som en gammal ut sliten t-shirt.

Det jag tycker är jobbigast med det här är att när man väl har en sjukdom som påverkar skolgången så mycket som min sjukdom gjort så tycker jag man borde få något speciellt stöd för det. Nu väl i mitt betyg kommer min frånvaro stå. Och vad ska gymnasiet jag sökt till tro? Dom kan tro vad som helst, att jag är en bråkstake som skiter i skolan totalt medans läget är egentligen att efter att ha kämpat sedan fallit och kämpat och fallit så ger man upp.

När jag väl tyckte att skolan var jobbig så kämpade jag med all min livskraft, men när jag väl hamnade på sjukhus om och om igen så slutade jag kämpa. Det var då jag brast ihop totalt av att se mina betyg. En människa som har ADHD eller dyslexi får extra hjälp, men någon som har en inre organ skada vad får jag? Ingenting, en klapp på axeln som känns som ett slag i magen.

När jag väl bad om hjälp som en vanlig människa, att säga att jag tyckte det var jobbigt då fick jag hjälp. Inte för att jag legat på sjukhus med hög frånvaro, utan för att jag sa att jag behövde hjälp av andra skäl tex att jag inte förstod. Det stör mig.

Samhället för mig är svårt att förstå. När jag nog väl berättade exakt hur allt låg till, så var det kuratorn som dom tog in i det hela. Att jag var deprimerad och annat dylikt för jag hade en sjukdom jag måste leva med hela mitt liv. Men när jag väl berättade om att jag låg efter och inte förstod så fick jag den hjälp jag behövde för att iallafall orka försöka och få stöd.

Det jag lärt mig dock med det här och med att ha denna skada är att så länge man säger ifrån på allvar en gång så kommer det inte ske någon förändring. Men när man väl säger ifrån om och om igen och bokar möten som behövs och gör något stort av det så blir det förändring. Så vad som än händer att man har det jobbigt hemma eller bara en sjukdom som stör en, så kan man få den hjälp man behöver om man gör sin röst hörd.